" Ingenting är som det var, ärligt vad har jag kvar nu?"

Precis när jag inte trodde att det kunde bli värre, när jag inte trodde att panikångesten kunde bli mer massiv, då får jag reda på det. Jag visste att det förmodligen skulle hända förr eller senare, men det kom som en chock endå.
Varför just nu? jag orkar inte det nu, det händer alldeles för mycket just nu, jag orkar bara inte.
Allt från i sommras hemsöker mig fortfarande, saker från 07 hemsöker mig också fortfarande.
Allt vad folk har tvingat mig till, allt vad folk har intalat mig, allt vad folk har sagt och gjort hemsöker mig.
jag förstår själv hur det låter, men jag kan inte hjälpa hur jag känner!
jag kan inte hjälpa hur jag tar itu med vad jag känner heller, om man inte själv har upplevt friheten som det ger, så kan man inte heller veta hur beroende man blir. . . det är inte bara till att sluta, det är väl antagligen som med droget eller alkohol eller cigaretter. . .
Jag kan ju inte påstå att jag har försökt sluta,
varför ska man sluta med något som ger en frihet?